DE GAMLA

DER ENDEZ

DEN GAMLA OCH DEN NYA TIDENS MÄNNISKOR.

Hur var och en av oss utvecklade sig, vad han eftersträvade, uppnådde eller förfelade, vilket mål han en gång följde och vid vilka planer och önskningar hans hjärta för ögonblicket strävar, vilken omvandling hans åsikter och vilka skakningar hans principer undergått, kort sagt hur han i dag blivit vad han i går eller för år tillbaka icke var, det framställer han åter med mer eller mindre lätthet ur sitt minne ock känner då rätt livligt den förändring han själv undergått när han har de förbiilande bilderna av en annans liv framför sig. Låt oss därför se på det liv våra förfäder förde.


1. DE GAMLA.

Då det nu blivit sed att tillägga våra förkristliga anor namnet de “gamla”, så vilja vi icke förebrå dem, att de gent emot oss erfarna folk egentligen borde heta barn, utan häller först som sist ära dem som våra goda gamla. Men hur ha de kommit att bliva föråldrade och vem undanträngde dem med sina föregivna nyheter?
Vi känna väl den revolutionäre förnyaren och respektlöse arvingen, som vanhelgade sina förfäders sabbat för att helga sin egen söndag, som avbröt tiden i dess lopp för att börja en ny tidräkning med sig själv? Vi känna honom och veta att han är – Kristus. Men blir han evigt ung och är han i dag fortfarande den nye, eller skall han också bliva antikverad, som han har antikverat de “gamla”?
Det var väl de gamla som själva fostrade de unga som utträngde dem. Låt oss undersöka denna fostringsakt. “För de gamla var världen en sanning”, säger Feuerbach, men han glömmer att göra det viktiga tillägget: en sanning, bakom vars osannhet de sökte att komma, och värkligen kommo till slut. Vad som skall förstås med dessa Feuerbachska ord blir man lätt klok på om man jämför dem med den kristliga satsen om “världens fåfänglighet och förgänglighet”. Liksom den kristne aldrig kan övertygas om de gudomliga ordens fåfänglighet, utan tror på dess eviga och orubbliga sanning, som, ju mer man undersöker dess djup, blott framträder så mycket mera glänsande och triumferande, så levde de gamla åsin sida i den uppfattningen, att världen och de världsliga förhållandena (t. ex. det naturliga blodsbandet) var sanningen för vilket deras vanmäktiga jag måste böja sig. Just det, på vilket de gamla satte störst värde, blir av de kristna förkastat som värdelöst, och vad de förra erkände som sanning, brännmärka de senare som fåfänglig falskhet: fäderneslandets höga betydelse försvinner och Kristus måste betrakta sig som en “främling på jorden”, jordfästelsens helighet, ur vilken framsprang ett konstvärk som den sophokleiska Antigone, blir betecknad som en jämmerlighet (“Låt de döda begrava sina döda.”), familjebandens obrytbara sanning blir framställd som en osanning, från vilken man icke tids nog kan lösgöra sig, och så med allting.

Inser man nu, att för båda parterna gäller det motsatta som sanning, för den ena det naturliga, för den andra det andliga, för den ena de jordiska tingen och förhållandena, för den andra de himmelska (det himmelska fäderneslandet, “det heliga Jerusalem där ovan”, o.s.v.), så blir ständigt kvar att förklara hur den nya tiden och denna obestridliga förändring kunde framspringa ur det gamla. Men de gamla ha själva arbetat på att göra sin sanning till en lögn.
Gå vi således in i de mest glänsande åren av det gamla, till det perikleanska århundradet. Vid den tiden grep den sofistiska tidsbildningen omkring sig och Grekland drev gyckel med det som hittills hade varit dess djupaste allvar.
Allt för länge hade fäderna varit förslavade av det beståendes orubblighet, för att icke de efterkommande genom den bittra erfarenheten skulle lära känna sig själva. Med mod och käckhet säga därför sofisterna ut det manliga ordet: “Låt icke förbluffa dig!”, och utbreda sin förklarande lära: “Bruka ditt förstånd, ditt vett, din ande mot allting; med ett gott och övat förstånd kommer man bäst fram i världen, bereder sig den bästa lotten och det angenämaste liv”. De erkänna således anden, som det sanna vapnet mot världen. Därför hålla de så mycket av den dialektiska behändigheten, talarkonsten, disputationskonsten etc. De förklara att anden kan brukas till allt, men från andens helighet äro de ännu långt fjärran, ty de bruka honom som medel, som vapen, liksom barnet som sådant brukar list och trots. Deras ande är det omutliga förståndet.
I våra dagar skulle man betrakta det som en ensidig förståndsbildning och tillfoga denna maning: bilda ickeblott ert förstånd, utan också ert hjärta. Sokrates gjorde således. Ty blev hjärtat icke fritt från sin naturliga böjelse, utan blev det uppfyllt av det tillfälligaste innehåll och i okritiskt begär fullständigt i tingens makt, d.v.s. blev det ingenting annat än en behållare för de mest olikartade lustar, så slog det icke fel, att det fria förståndet måste tjäna det “dåliga hjärtat” och vara berett att rättfärdiga allt vad det nya hjärtat begärde.
Därför sade Sokrates, att det icke är tillräckligt att bruka sitt förstånd i allting, utan det kommer an på för vilken sak man brukar det. Vi skulle nu säga: man måste tjäna den “goda saken”. Att tjäna den goda saken, betyder emellertid, att vara – sedlig. Därför är Sokrates etikens grundläggare.
Visserligen måste sofistikens princip leda dithän, att den blindaste och osjälvständigaste slav under sina begär, dock var en förträfflig sofist och förstod att med sitt skarpa förstånd utlägga allt till förmån för sitt råa hjärta. Vad skulle det väl vara, för vilket man icke kunde uppfinna en “god grund” och som icke gick att förfäkta?
Därför säger Sokrates: Ni måste “hava ett rent hjärta”, om man skall akta er klokhet. Från och med nu börjar den andra perioden av grekisk andebefrielse, hjärterenhetens period. Den första slutfördes nämligen av sofisterna, när de proklamerade förståndets allmakt. Men hjärtat blev världsligt sinnat, blev en slav under världen, städse upptaget av världsliga önskningar. Detta råa hjärta skulle från och med nu bliva odlat: hjärteodlingens tid. Men hur skall hjärtat bliva odlat? Vad förståndet, denna ena sida av anden, har uppnått, nämligen förmågan att leka med allt, det
förestod nu också hjärtat: allt världsligt måste bliva till vanära, så att slutligen familjen, samhälle, fädernesland o.d. uppgives för hjärtats skull, d.v.s. för salighetens, för hjärtats salighets skull.
Den dagliga erfarenheten bekräftar att förståndet länge kan vara färdigt med en sak, för vilken hjärtat svärmar ännu många år. Likså hade också det sofistiska förståndet så blivit herre över de gamla härrskande makterna, att de blott behövde förjagas ur hjärtat, där de ännu opåtalt härskade, för att slutligen alls ingen del mera ha i människan.
Detta krig öppnades av Sokrates och nådde sin avslutning först på den gamla världens dödsdag.
Med Sokrates börjar tiden för hjärtats prövande, och allt hjärtats innehåll siktas. I sin sista och yttersta ansträngning kasta de gamla allt innehåll ur hjärtat och låta slutligen icke hjärtat slå för någonting: detta var skeptikernas gärning. Samma renhet för hjärtat uppnåddes nu i den skeptiska tiden, som man för förståndets vidkommande lyckats uppnå i den sofistiska tiden.
Den sofistiska bildningen har åstadkommit att förståndet icke stod stilla inför något, och den skeptiska att hjärtat icke rördes inför något.
Så länge människan är invecklad i världslarmet och står bunden av sitt förhållande till världen – och hon är det till slutet av den gamla tiden, emedan hennes hjärta ännu brottas för att bli oberoende av det världsliga – så länge är hon ännu icke ande; ty anden är utan lekamen och har inget förhållande till världen och lekamen. För honom existerar icke världen, inga naturliga band, utan blott det andliga och andliga band. Därför måste människan först bliva fullständigt hänsynslös och bekymmerslös, fri från alla förhållanden, som den skeptiska bildningen forestaller sig henne, så fullständigt likgiltig för världen, att hon skulle bli oberörd även av dess sammanstörtande, innan hon kunde känna sig som världslös, d.v.s. som ande.

Och detta är resultatet av de gamlas jättearbete, att äl icke vara sinnligt för dem då Jehova eller de hedniska gudarna ännu voro fjärran från begreppet: “Gud är ande”, då i det sinnliga fäderneslandets ställe ännu icke hade trätt det himmelska o.s.v.? Ännu i dag äro judarna, dessa ålderdomens gammalkloka barn, icke längre komna, och kunna, trots all subtilitet och styrka hos sitt förstånd och sin klokhet, som med lätthet blir herre över tingen, icke finna anden, som intet ser i tingen.
Den kristne har andliga intressen, medan han tillåter sig vara en andlig människa; juden förstår icke ens dessa intressen i sin renhet, emedan han icke tillåter sig att betrakta tingen som värdelösa. Till ren andlighet når han icke, en andlighet, sådan den religiöst är uttryckt för exempel hos den kristne, som blir rättfärdiggjord av en tro utan gärningar. Deras andefattigdom skiljer judarna för beständigt från de kristna; ty den andefattige fattar icke det oandliga, liksom anden föraktar de andefattiga. Judarna ha emellertid blott “anda av denna världen”.
Mellan det antika skarpsinnet och djupsinnet och den kristna världens ande och andlighet är det lika långt som mellan himmelen och jorden.
Den som känner sig som fri ande, skall icke tryckas eller ängslas av denna världens ting, emedan han icke har respekt för dem; skall man känna deras tyngd, så måste man vara nog bornerad att fästa avseende vid dem, till vilket självfallet hör, att man ännu hänger fast vid det “kära livet”. Den som först och främst önskar känna och veta sig som fri ande och handla därefter, han frågar mycket litet efter om det på grund därav skall gå honom illa och tänker överhuvudtaget icke efter hur han skall få det gott och njutningsrikt i livet. De av tingen beroende obekvämligheterna i livet stör honom icke, emedan han blott lever andligt, av andlig näring, men för övrigt nästan utan att veta det; vegeterar blott, utan att tänka över det; och när födan tar slut dör han visserligen lekamligt, men är säker på att andligt leva ett evigt liv, lägger sina ögon samman i längtan och andakt. Hans liv är sysselsatt med det andliga, är – tänkande, det övriga angår honom icke. Han må sysselsätta sig med det andliga hur han vill, i andakt, i betraktelser eller i filosofisk kunskap, alltid är det tänkande. Därför kunde Cartesius – för vilken detta slutligen blivit ganska klart – uppställa satsen: “Jag tänker, det vill säga: Jag är.” Mitt tänkande, heter det då, är mitt varande eller mitt liv; blott när jag lever andligt, lever jag; blott som ande är jag verklig, eller – jag är helt och hållet ande och intet annat än ande. Den olycklige Peter Schlemihl, som förlorat sin skugga, är ett porträtt av denna till ande vordna människa, ty andens lekamen är utan skugga. – Huru annorledes däremot hos de gamla! Hur starka och manliga de än må betrakta sig gentemot tingens makt, makten själv måste de dock erkänna, och längre kommo de icke, än att de skyddade sitt liv emot denna, så gott sig göra lät. Sent erkände de, att deras “sanna liv” icke var det de förde I kamp mot de världsliga tingen, utan det “andliga”, från dessa ting bortvända, och när de insågo detta, då blevo de kristna, d.v.s. “nya” och förnyare gentemot de gamla. Det från tingen bortvända, det andliga livet, drager icke längre någon näring ur naturen, utan “lever blott av tankar”, och är därför icke längre liv, utan tänkande.
Nu får man dock icke tro att de gamla ha varit tanklösa, liksom man ej häller får föreställa sig den andliga
människan, som om hon vore livlös. Tvärtom hade de sina tankar om allting, om världen, människorna, gudarna
o.s.v. och visade sig vara mycket värksamma för att få klarhet i allt detta. Endast tanken, som ren tanke, kände de icke, även om de tänkte på allt möjligt och “plågade sig med sina tankar”. Man jämföre dem med det kristliga ordspråket: “Mina tankar äro icke edra tankar, och så mycket himmelen är högre än jorden, så äro också mina tankar högre än edra tankar”, och dessutom erinra sig vad ovan sagts om våra barnatankar.
Vad söker alltså ålderdomen? Den sanna livsnjutningen, njutningen av livet? Tillsist går dock allt ut på det “sanna livet”.
Den grekiske diktaren Simonides sjunger: Hälsa är det högsta goda för den dödliga människan, därnäst skönhet, det tredje att uppnå rikedom utan svek, det fjärde att njuta gemensam glädje i unga vänners sällskap; det är allt livsnjutningar, levnadsglädje. Sökte väl Diogenes från Sinope efter någonting annat än den sanna levnadsnjutningen, vilken han upptäckte i minsta möjliga behov? Eller Arstipp, som fann det i ett glatt mod under alla förhållanden.
De söka det muntra, oförfärade levnadsmodet, munterheten, de vilja vara vid gott mod.
Stoikerna ville förvärkliga den vise, den livserfarne mannen, som förstår att leva, alltså ett vist liv. De finna det i förakt för världen, i ett liv utan livsutveckling, utan utbredning, utan vänskapligt förhållande till världen, d.v.s. i ett isolerat liv, i livet som liv, icke som samliv: blott stoikern lever, allt annat är för honom dött. I motsats därtill fordra epikureerna ett rörligt liv.
Då de gamla alltid önska vara vid gott mod, önska de ett behagligt liv (judarna isynnerhet ett långt, med barn och gods välsignat liv), eudemoni, välbefinnandet i de mest olikartade former. Demokrit t.ex. berömmer därför “sinnesron” i vilken man “lever fredligt, utan fruktan och utan sinnesrörelse”.
Han menar således, att han på så sätt skall befinna sig bäst, bereda sig själv den bästa tillvaron och komma lättast genom världen. Men då han icke kan komma lös från världen och ej kan det just därför, att hela hans verksamhet går upp i bemödandet att komma lös från henne, alltså i en frånstötning av världen (till vilket dock det frånstötbara och det frånstötande är lika nödvändigt, då i annat fall det icke längre kunde bliva någon frånstötning): så uppnår han högst en hög grad av befrielse och skillnaden mellan honom och den mindre befriade skiljer sig blott genom graden. Nådde han än till fullständigt kvävande av det jordiska sinnet, där det blott tillåtes att entonigt viska ordet “Brahm”, så skillde han sig ändå icke väsentligt från sinnliga människor.
Till och med den stoiska dygden och ståndpunkten går blott ut på självhävdelse gent emot världen och stoikernas etik (som var deras enda vetenskap enär de ingenting annat visste om anden än hur den borde förhålla sig till världen, och om naturen (fysik) blott det att den vise hade att skydda sig emot den) är icke en lära om anden, utan blott en lära om världsfrånstötningen och självhävdelse gentemot världen. Och denna består i “livets lugn och sinnesro”, alltså i den absolutaste romaredygd.
Längre än till denna levnadsvishet komma icke romarna (Horatius, Cicero o.s.v.) Epikureernas välgång (hedone) är ingenting annat än stoikernas levnadsvisdom, blott listigare, svekfullare. De lära blott ett annat förhållande till världen, uppmana blott till att intaga en klok hållning gentemot världen: världen måste bedragas, ty hon är min fiende.
Skeptikerna genomföra fullständigt brytandet med världen: hela mitt förhållande till världen är “värde- och sanningslöst”. Timon säger: “de känslor och tankar, som vi hämta från världen, innehålla ingen sanning”. “Vad är sanning!” utropar Pilatus. Världen är enligt Pyrrhons lära varken god eller ond, varken skön eller ful o.s.v., utan detta är predikat, som jag giver dem. Timon säger: “I och för sig själv är något varken gott eller ont, utan människan tänker sig blott så eller så”; gentemot världen återstår då blott ataraxien (oberördheten) och afasien (tystheten, eller med andra ord: den isolerade innerligheten). I världen finns “ingen sanning mer att erkänna”, tingen motsäga sig själv, tankarna över tingen löpa samman (gott och ont synes som ett och detsamma, så att vad den ene kallar gott, kallar den andre ont); det är ute med erkännandet av “sanningen”, tillbaka är blott den icke erkännande människan,
människan, som ingenting finner att erkänna i världen, och denna människa låter den sanningstomma världen vara vad den är, bryr sig icke om den.
Så blir den gamla tiden färdig med tingens värld, världsordningen, hela världen; men till världsordningen, eller denna världens ting, hör icke blott naturen, utan alla förhållande i vilka människan ställes genom naturen, t.ex. familjen, samhället, kort sagt de så kallade “naturliga banden”. Med andens värld börjar så kristendomen. Människan, som ännu står i vapen mot världen, är den gamla – hedningen (till vilka också judarna såsom ickekristna höra); människan, som blott ledes av “hjärtats lust”, deltagande, medkänsla, är – ande, är den nya människan, den – kristna.
Då de gamla arbeta på att övervinna världen och sträva att lösa människan från de tunga band, som binder henne samman med andra, så kommo de slutligen också till upplösningen av staten och till det privatas företräden. Samhället, familjen o.s.v. äro som naturliga förhållande blott besvärliga hinder, som begränsa min andliga frihet.

 

 

 

 

image_pdfScaricare PDFimage_printStampare testo
(Visited 34 times, 1 visits today)