DE NYA

DER ENDEZ

“Om någon är i Kristus så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allt har blivit nytt.” Blev det ovan sagt: “för de gamla var världen en sanning”, så måste vi säga: för de nya var anden en sanning, men böra, här som där, icke underlåta att tillfoga: en sanning, bakom vars osanning de sökte att komma.


En liknande utvecklingsgång, som forntiden genomlöpte, låter sig också påvisa hos kristendomen, som ända in i den reformationen förberedande tiden, höll förståndet fången under de kristna dogmernas herravälde, varefter det härdade sig sofistiskt i det förreformistiska århundradet och drev ett kätterskt spel med alla trossatser. Därvid hette det den gången i Italien och vid romerska hovet: “Om blott hjärtat förblir kristligt sinnat, så må förståndet alltid njuta efter sitt behag.”
Man var långt innan reformationen, så van vid spetsfundigt “gräl” att påven, som de flästa anda, i början icke betraktade Luthers uppträdande, som någonting annat än ett vanligt “munkgräl.” Humanismen motsvarar sofistiken; och liksom det grekiska livet stod i sin högsta blomstring på sofisternas tid (den perikleiska tidsåldern) så var humanismens tid den mäst strålande, eller, som man kanske också skulle kunna säga: machiavellismens tid (boktryckarkonsten, den nya världen, o.s.v.) Hjärtat var på denna tiden ännu långt ifrån att vilja frånsäga sig sitt kristna innehåll.
Men reformationen tog äntligen, liksom Sokrates, hjärtat på allvar, och sedan dess har hjärtat blivit märkbart – okristligt. Då man med Luther började att taga sig saken till hjärtat, måste detta reformationens steg leda dithän, att hjärtat också blev lättat från kristendomens tunga börda. Hjärtat, från dag till dag allt okristligare, förlorade sitt innehåll, tills slutligen ingenting annat än den tomma hjärtligheten återstår, den helt vanliga människokärleken, kärleken till människan, frihetsmedvetandet, “självmedvetandet”.
Nu först är kristendomen fulländad, emedan den blivit fattig, död och innehållstom. Det finns nu icke något innehåll mera, mot vilket hjärtat icke gör uppror; det må då vara att det omedvetet eller utan “självmedvetande” överrumplades. Hjärtat kritiserar med skoningslös obamhärtighet allt till döds, som vill tränga sig in i det och är icke mäktigt vänskap eller kärlek (undantagandes den omedvetna eller överrumplade). Vad skulle det också finnas att älska hos människan, då alla äro “egoister”, ingen människa som sådan, d.v.s. ingen blott ande. Den kristne älskar blott anden; men var fanns den, som värkligen ingenting var annat än ande?

*

Att älska den kroppsliga människan med hull och hår, det vore ju icke längre någon “andlig” hjärtlighet, vore ett förräderi mot den “rena” hjärtligheten, det “teoretiska intresset.” Ty man må icke föreställa sig den rena hjärtligheten, som denna gemytlighet, som fryntligt trycker vars och ens hand; tvärtom är den rena hjärtligheten icke hjärtlig mot någon, den är blott teoretiskt deltagande, deltagande för människan, som människa, icke som person. Personen är
henne motbjudande, medan den är “egoistisk”, medan den icke är “människan” som idé. Ty blott för idéen givs det ett teoretiskt intresse. För den rena hjärtligheten, eller den rena teorien, äro människorna blott till för att bliva kritiserade, förhånade och grundligt föraktade; de äro för denna, icke mindre än för den fanatiske prästen, blott “träck” och liknande avskyvärdheter.
Drivna till denna yttersta spets av intresselös hjärtlighet, måste vi slutligen komma under fund med, att anden, vilken den kristne älskar, ingenting är, eller anden är – en lögn.
Vad här blir knapphändigt och ännu ofullständigt konturerat, skall, hoppas vi, i fortsättningen bättre förklaras. Låtom oss upptaga det från de gamla efterlämnade arvet, och låt oss som dugliga arbetare göra så mycket utav det, som sig göra låter! Världen ligger föraktad för våra fötter, djupt under oss och vår himmel, in i vilken dess mäktiga arm icke kan nå och dess sinnesbedövande anda icke kan tränga; hur förförisk den än ställer sig, kan den blott bedåra vårt sinne, anden – och ande äro vi dock framför allt – bedårar han icke. En gång kommen bakom tingen, har anden också kommit över dem, och blivit fri från dess band, en frigjord, hinsidig, fri. Så talar den “andliga friheten.”
För anden, som efter mycken möda blivit befriad från världen, den världslösa anden, blir ingenting annat tillbaka, efter förlust av världen och det världsliga, än – anden och det andliga.
Då han emellertid blott avlägsnat sig från världen, och gjort sig till ett från denna befriat väsen, utan att värkligen kunna förneka världen, så blir denna en oundviklig stötesten för honom, ett i vanrykte kommet väsen, och då han åandra sidan ingenting annat känner eller erkänner, än ande och andligt, så måste han fortfarande dragas med längtan att förandliga världen, d.v.s. befria henne från hennes dåliga rykte. Därför går han omkring, som en yngling, med världsförlossnings- eller världsförbättringsplaner.

*

Vi sågo att de gamla tjänade det naturliga, det världsliga, den naturliga världsordningen, men de frågade sig oupphörligt, om de icke skulle kunna häva sig över denna tjänst, och då i städse förnyade upprorsförsök hade arbetat sig dödströtta, då föddes dem under deras sista suck: Gud, “världsövervinnaren.” Allt deras görande hade icke varit annat än världsvishet, en traktan att komma bakom och över världen. Och vad är de många följande århundradens vishet? Bakom vad sökte de nya att komma? Icke längre bakom världen, ty det hade de gamla fullbordat, utan bakom Gud, som de andra överlämnade åt dem: bakom Gud, “som är ande”; bakom allt vad ande är, bak det andliga. Men andens värksamhet, “som själv rannsakar guddomens djup”, är gudskunskapen. Ha de gamla ingenting annat än världsvishet så bringa de nya det aldrig längre än till kunskapen om Gud. Vi skola senare se, att även de nyaste uppror mot Gud, icke är annat än “gudskunskapens” yttersta ansträngningar, d.v.s. teologisk insurrektion.

 

 

 

(Visited 12 times, 1 visits today)