INDIVIDUALISMENS INTÅG

DER ENDEZ

Precis som i de flesta andra politiska föreningar och rörelser kan vi dela upp ungsocialistiska förbundets medlemmar i två grupper; en grupp som bestod av den absoluta majoriteten och som mest var aktiva på det lokala planet. Och en grupp av de som oftare gjorde sig hörda; i förbundets tidningar eller som agitatorer, som satt på förtroendeuppdrag eller som under kortare eller längre tid arbetade på något annat sätt inom förbundet. Om vi till denna grupp lägger de “intellektuella” och det fåtal akademiker som rörelsen hyste så har vi rätt väl ringat in de som kommer att figurera fortsättningsvis i uppsatsen.

Individualismen diskuterades förhållandevis tidigt bland de teoretiskt bevandrade. Redan innan sekelskiftet blev Nietzsches form av individualism känd, men man kan knappast säga att individualismen “slog igenom” förrän 1908. Då den började diskuteras i Brand och Folkviljan. Civilisationskritiken hade frodats i det intellektuella klimat som rådde i hela norra Europa under hela sista hälften av 1800-talet med en avslutande kulmen strax innan sekelskiftet. Denna svaldes med hull och hår av de mer filosofiskt lagda ungsocialisterna.

Gunnar Lundstedt beskriver det litterära klimatet i de kretsarna, kring 1906, så här:

[Also sprach Zarathustra] var det lämpligt att bitvis kunna utantill, om man ville hävda sig bland övermänniskorna på Verdandi. /- – -/ [M]en även Oscar Wilde började redan räknas till de odödliga. Alkmans översättningar voro klenoder i ungsocialisternas bibliotek, där de trängdes med Büchners ‘Kraft och materia’, Max Nordaus ‘Paradoxer’ och ‘Nutidslögner’, Darwins ‘Arternas uppkomst’, Langes bok om materialismen, pessimisterna Schopenhauer och Hartmann för att nu inte tala om österrikaren G. Freidrich Kolbs ‘Menniskoslegtets Kulturhistoria med särskilt fästadt afseende vid folkens regeringsform, politik, religion samt frihets- och välståndsutveckling. En allmän Verldshistoria lämpad efter nutidens behof.”

/- – -/ Den verkliga bruksanvisningen för ungsocialisternas liv och lära levererade dock Max Stirner. Dennes egenartade arbete ‘Den ende och hans egendom’ – en den hänsynslösa frihetens Höga Visa – hade även den kommit både i en dansk och senare även i en svensk översättning.

Även skönlitterära författare som Strindberg och Ibsen var omtyckta i dessa kretsar, eller som Lundstedt uttrycker det, “det berodde inte på någon tillfällighet att förbundstidningen hade döpts till ‘Brand’.” Av de många författare som tas upp i citatet ovan är det inte så många som har någon anknytning till socialism eller anarkism, det förenande torde vara deras fientliga inställning till samhället. Deras läror gjorde sedan de ungsocialistiska teoretikerna en egen brygd av, som i stort är ganska lik Ellen Keys syntes av Nietzsche och socialdemokratin som hon presenterar i sitt häfte “Individualism och socialism”. Utkommen redan 1895.

Bland “arbetarna” var det betydligt ovanligare att inhämta den anarkistiska teorin direkt från böckerna, men därför får man inte tro att de inte visste något om den. Idén om att arbetarna skulle bilda sig själva togs vid den här tiden på stort allvar. Om man tittar i ungsocialisternas tidningar från den här tiden så ser man att de litterära kraven på läsarna tidvis var mycket höga. Artiklarnas innehåll varierade mellan rent förtal av kyrkan och andra meningsmotståndare, och debatter om filosofi på förhållandevis hög nivå.

Vi ska ta oss en lite närmare titt på Ellen Keys skrift för att se hur individualismen kunde uppfattas inom de socialistiska kretsarna innan Stirners tankar så att säga blev allmängods.

image_pdfScaricare PDFimage_printStampare testo
(Visited 46 times, 1 visits today)