SJÄLVHÄVDELSE I STÄLLET FÖR SJÄLVFÖRNEKELSE

VALORESTIRNERIANO

“De som lägga människorna på hjärtat att vara oegennyttiga, tro sig säga något oerhört viktigt. Vad mena de därmed? Förmodligen något som “självförnekelse”. Men vem är detta själv som skall förnekas och icke får ha någon egen nytta? Det synes vara du själv. Och till vems nytta rekommenderar man dig denna onyttiga självförnekelse? Återigen till nytta och fromma för dig, blott det att du måste skaffa dig din “sanna nytta” genom “oegennyttighet”.
Självförnekelse — det är högsta dygden i denna av kristendomen fördärvade tidsålder. Hur träffande är icke följande målande skildring:


“Varthän skulle man kunna blicka, utan att möta självförnekelsens offer? Mitt emot mig sitter en flicka, som kanske redan sedan tio år bringat sin själ blodiga offer. Över den yppiga gestalten böjer sig ett trött huvud och bleka kinder förråda hennes ungdoms långsamma förblödning. Arma barn, hur ofta måtte icke lidelserna ha klappat på ditt hjärta och de rika ungdomskrafterna pockat på sin rätt! När ditt huvud vilade sig i de mjuka kuddarna, hur darrade då icke din vaknande natur i dina lemmar, hur spände då icke blodet dina ådror och ljöto eldiga fantasier, vällustens glans i dina ögon. Då visade sig själens spöke och dess salighet. Du förskräcktes, dina händer knäpptes samman, ditt tårade öga riktade blicken uppåt, du — bad. Naturens storm förstummades, vindstilla gled hän över dina begärs ocean, ur de svällande lemmarna flydde spänningen obemärkt, i hjärtat stillades de larmande vågorna, de sammanknäppta händerna föllo motståndslöst och kraftlösa i skötet, ett sakta, sista ack kom stönande över läpparna och — själen var lugn. Du insomnar för att i morgon vakna till ny kamp och till ny — bön. Redan kyler försakelsens vana dina begärs hetta och din ungdoms rosor blekna i — din salighets bleksot. Själen är räddad, må kroppen förgås! O Lais, o Ninon, hur gjorde ni icke väl i att försmå denna bleka dygd. En fri grisett emot tusen grånade i jungfrudygden!”
“Århundradens kultur har fördolt för er vad ni är, har skapat den tron hos er, att ni icke äro skapade till egoister utan till idealister (“goda människor”). Skaka bort denna tro! Sök icke friheten i självförnekelsen, som just berövar er ert eget jag, utan sök er själv, bliv egoister, bliv var och en av eder ett allsmäktigt jag” utropar Stirner.

“Erkänn er själv, erkänn blott vad ni verkligen äro och sluta upp med er dåraktiga strävan att vara något annat än ni är. Jag kallar det hyckleri, emedan ni ändå förblivit egoister under alla dessa årtusenden, men sovande, självbedragande, förryckta egoister…”

Självförnekelsen är något gemensamt både för “goda” och “onda”, “rena” och “orena”. Den “gode”, som behärskas av den fixa idéen, att det är hans uppgift att vara “god”, “ren”, “syndfri”, o.s.v. förnekar all “synd”, “köttets begärelser”, all “orenhet”, all “ondska”, “lögn” o.s.v. och följer blott de begär som behärskar honom, exemelvis begäret efter att bli salig. Han strävar egoistiskt efter saligheten, men han är en omedeten egoist, en “duperad” egoist som förnekar egoismen. Han behärskas av sin fixa salighetsdé för vilken han offrar allt eget hos sig. Han är besatt av självförnekelsens och salighetens idéer. Men, detsamma är förhållandet med den “onde”, den “orene”, “syndaren” o.s.v., så länge han är bornerad duperad, omedveten egoist. Driven av guldtörst förnekar den girige alla sinnets föraningar, all hederskänsla, all mildhet, all medänsla: han kastar bort alla hänsyn, han rives bort av sina begär, sin girighet. Den “syndfulle” girige som den “gode” kristne äro besatta var på sitt sätt, slavar under något som icke är dem själv. Liksom syndaren förnekar sig själv för mammon, så förnekar sig den helige för Gud och den gudomliga lagen. Tankarna bli till maximer för människorna, varigenom de råka i maximens fångenskap, så att det är maximen som äger dem och icke de maximen. De ha blivit slavar under sina egna tankar, som förstenats till dogmer, dokriner, maximer. De tankar, som vi från början själv skapade, ha blivit heliga och blivit våra herrar.

“Inför det heliga förlorar man all maktkänsla och allt mod. Man förhåller sig ödmjuk och vanmäktig. Och dock är ingenting heligt genom sig själv, utan genom att jag förklarar det heligt, geom mitt ord, min dom, mitt knäböjande, kort sagt — genom mitt samvete.”

Från det första människooffrets råhet har det blivit till livets självoffring till förmån för en uppift, ett kall. Hädanefter tillhör vårt liv icke oss och självmordet har blivit en förbrytelse mot sedigheten… Men människan har ingen kallelse, hon har blott krafter som yttra sig och “vad hon kan bli, det blir hon också”. Ty hennes krafter yttra sig av sig självt, och att bruka dem är inen uppgift, utan ett “alltid för handen varande, verkligt förhållande”.
Självhävdelse, det är vad Stirner vill ha i stälet för självförnekelse.

 

 

 

 

image_pdfScaricare PDFimage_printStampare testo
(Visited 56 times, 1 visits today)